I varje tidning värd namnet finns minst en krönikör. De är nästan alltid många fler. De skriver oftast om roliga, enkla och lättsamma saker. Ibland är det om svåra saker. Ibland är det om något viktigt. Men det är alltid med mod, där de står och poserar med armarna i kors i en halvnaturlig ställning intill rubriken. Och det är alltid lite självutlämnande, och vad kan vara mer befriande?

Egentligen vill alla krönikörer bara tala ut, lätta sitt hjärta. De låtsas ha åsikter så att vi ska vilja lyssna.

Jo, det är så.

Men, för att jag säger det!

Gör: Lämmna ut dig själv. Du kan låtsas ha en åsikt eller bara raljera på om vad som helst, men låtsas att du skriver till en stor tidningspublik som bara längtar efter att få sätta tänderna i det du skriver, och svälja eller spotta när de smakat ordentligt.  Även om det är vardagligt och kul skrivet så är det bra att ta sig tid att läsa igenom det du skrivit ett par gånger och redigera. Budskapet ska vara kristallklart, argumenten slående och liknelserna orginella.

Det enda sättet att skydda sig mot illasinnade kommentarer är att vara lugn och självsäker. Inte dölja, inte låtsas. Bara fatta att det inte spelar någon roll vad Bosse i Borås tycker. Du har dessutom en fördel gentemot de andra krönikörerna i och med att Bosser i Borås inte kommer att läsa din artikel på riktigt. Eller vågar du skicka den till pressen också?

#51 Skriv en krönika

Tidsåtgång: Ge det en timme, det är det värt.

Nackdelar: Du kan få hybris och börja posera för fotot till din nya veckokrönika i DN innan du ens fått besked om din krönika är antagen eller inte.

Fördelar: Du kan få en veckokrönika i DN. Du kan bli adopterad av en Bonnier. Du får vädra dina åsikter och tankar på ett sätt som bevisligen funkar: att skriva brev till någon eller till hela världen, brev som aldrig skickas. Du får chansen att öva på att vara tydlig och rolig, lättsam eller tänkvärd för en bred massa.